Förbehandling används ofta som samlingsnamn för flera begrepp såsom mekanisk förbehandling dvs utformning på konstruktionen och utseende på ytan som skall ytbehandlas.
Begreppet förbehandling består av olika begrepp som var för sig har olika uppgifter i delen att förbereda ytan för ytbehandling Allt för att beläggningen skall bli så beständig som möjlig. Nedan presenteras några delar som vanligtvis döljer sig i begreppet förbehandling:
Utformning
Alla ytor som skall ytbehandlas skall vara åtkomliga för respektive metod. Ytbehandlingens livslängd avgörs av hur mycket färg som erhålls på ytan. Finns vassheter skär dessa igenom färgen och färgen nöts fortare av här. Skurna ytor som är termiskt skurna (inkluderande laser och plasma) får en hård beläggning där ytbeläggningen inte fastnar om denna inte avlägsnas mekaniskt genom lätt avslipning.
I standarden SS-EN ISO 8501-3 åskådliggörs hur ytor kan se ut före ytbeläggning. Standarden innehåller tre olika klasser för varje punkt och är i sin uppbyggnad avseende användande lik ISO 5817 som är välkänd inom svetsning. De kategorier som anges är P1, P2 och P3. Kortfattat skulle man kunna uttrycka dessa nivåer som P1 – minimal efterbearbetning utförd, P2 – vassheter borttagna efter bearbetning och P3 – generell bearbetning utförd till för att nå bästa möjliga yta.
Renhet
En ytas renhet är mycket viktig för ytbehandlingens vidhäftning oavsett vilken ytbehandling som skall läggas. Renheten kan uppnås på många olika sätt och resultatet blir bäst om man kombinerar flera metoder. Det vanligaste och som ger bäst resultat för målning (och även för varmförzinkning i vissa fall) är tvättning och blästring. Tvättningen har till uppgift att göra ytan ren så att inga salter, olja och partiklar slås in i ytan vid blästring. Blästring har till uppgift att avlägsna valshud eller gammal färg samt rugga upp ytan så att ytbehandlingen kan ”klamra” sig fast bättre. Den standard som beskriver utförandenivåer för blästring är SS-EN ISO 8501-1. Det är världens mest sålda standard och är framtagen av det svenska Korrosionsinstitutet första gången 1967 då med namnet SIS 055900. Då som nu kallas den också Rostgradsboken och är idag sedan länge omgjord till en ISO-standard. Det är en bok och finns inte digitalt tillgänglig då standardens innehåll består av bilder. Det pågår arbete med att se om det är möjligt att ta fram bilder som kan göra att standarden kan bli digitalt tillgänglig. I standarden finner man bilder med beskrivande text över hur en förbehandlad yta av en viss klass kan se ut. Sa 2½ är den i särklass vanligaste förbehandlingsklassen. Bilder finns för A-D stål.
Råhet
Blästringen kan göras med olika material och får då olika utseende. Blästring kan göras med olika kornstorlek vilket avgör hur stor ytans grovhet blir. Vanligast är att använda ett kantigt material som ger en sträv och ”taggig” yta. Den kallas Grit. Ytan kan klassindelas i kategorier efter sin grovhet vilket återfinns i standarden ISO 8503-2. Likaren som används för bestämning av ytråhet kallas Ytbehandlingskomparator. Råheten dvs profilen kan också mätas med instrument. Klasserna heter fin, medium och grov. Olika ytbehandlingsmaterial ställer olika profildjupskrav för att kunna fungera som avsett.
Upphandlingskrav
Generellt krav på ett upphandlingsunderlag bör vara att den anger tydliga förbehandlingskrav. I många tekniska beskrivningar och generella upphandlingsföreskrifter anges minsta kravnivå men det är också flera kravdokument som lämnar till varje enskilt projekt att bestämma nivån för förbehandling. Det bör alltså framgå vilken klass som skall gälla för respektive ämnesområde såsom utformning, renhet och råhet.
Sammanfattning
Det är viktigt att vara medveten om konsekvenserna av hänvisande till olika typer av kravställningar. Ofta kan behovet variera inom ett och samma objekt vilket bör föranleda olika kravställningar för att få det önskade resultatet. Felaktiga hänvisningar ställer idag till med stora svårigheter och leder till fel slutresultat. Fel utförande leder till att konstruktionens livslängd blir förkortad.
Författare
Charlotte Persson, Auktorisation för rostskyddsmålning
