Hur påverkar valet av produktstandard och k-klass, montaget och kontrollen enligt EN 1090-2
De produktstandarder som gäller för skruvar med tillhörande mutter och brickor till stålkonstruktioner skall uppfylla kraven enligt standarderna EN 14399-1 för förspända förband.
Dom vanligaste förbanden på svenska marknaden är EN 14399-4 (HV-förband) samt EN 14399-3 (HR) förband. Sedan finns det andra varianter så som EN 14399-9 med DTI bricka samt EN 14399-10 HRC förband, men dessa är mycket ovanliga på svenska marknaden.
När konstruktör väljer mellan HV och HR systemen, så finns det vissa skillnader som man som konstruktör bör ta i beaktande.
Gällande HV systemet så är detta en gammal DIN standard, och denna produktstandard levereras enbart i klass 10.9 samt att den har en relativt kort gänga vs HR förbandet som levereras i både 8.8 och 10.9 och har en längre gänglängd. HR förbandet är en fransk/brittisk variant från början.
Så specificerar vi som konstruktör bara (förspänt förband klass 8.8) på vårt underlag, så faller alltså HV förbandet bort direkt.
Det fina med HV förbandet är att det finns en tabell i EN 14399-4 där längden på skruven väljs genom att specificera våran klämlängd ink. brickor. Vi behöver alltså inte räkna fram vilken skruvlängd vi behöver för att säkerställa våra fria gängvarv mellan stam och anliggande yta på muttern. Det behöver vi dock göra på HR förbandet då denna produktstandard saknar en tabell för val av skruvlängd, så här får vi räkna fram så vi har 4 hela fria gängvarv mellan stam och anliggande yta på mutter med hjälp av våra gänglängder och ls mått från standarden.
Även val av K-klass ”friktions klass” är av betydelse och något jag önskar att konstruktörer specificerar på sitt underlag. Val av K-klass styr nämligen vilken typ av åtdragning metod som skall användas enligt EN 1090-2.
K1 klassen har ett intervall mellan 0,1-0,16 i k värde, och metoden som skall användas är då kombinerade metoden.
K2 klassen har även den ett intervall vid provning, men den ger oss ett exakt km värde som skall användas för att räkna fram sina moment enligt moment metoden. (dock kan kombinerade metoden användas även för K2)
K0 klassen saknar k-värde och kan inte förspännas utan DTI bricka.
Många tillverkare levererar sina förspända förband i K0 om inget annat specificeras vilket kan skapa stora förseningar och kostnader om större partier köps in utan K1 eller K2 klass. Därav är det viktigt att specificera vilken k-klass man önskar.
EN 14399-4 (HV) levereras normalt med K1, samt att EN 14399-3 (HR) levereras normalt med K2.
Fördelen med K1 är att man alltså inte behöver räkna fram sitt åtdragningsmoment då färdiga anvisningar finns i EN 1090-2 för steg 1 och steg 2.
Det är alltså en stor fördel att välja K1 i mot den aspekten att risken för att man använder fel moment på fel batch minskar. Medan för K2 förband så är risken relativt stor att man förväxlar olika moment med olika lådor om det är stora byggen.
Provningar av många olika aktörer har också påvisat att kombinerade metoden är en säkrare och jämnare metod än vad moment metoden är, vilket har gjort att det är just EN 14399-4 K1 som är vanligast i Sverige.
Kontroll av utrustningen ”momentnyckeln/maskinen” skall kalibreras nämns det i EN 1090-2, och här skiljer det sig i kraven mellan kombinerade metoden och moment metoden.
utrustning för kombinerade metoden skall ha en noggrannhet på ±10% för 1 steget och kalibreras en gång per år. För Moment metoden skall noggrannheten ligga på±4% och pneumatiska åtdragare skall kontrolleras varje gång slang längden ändras.
Även här är kombinerade metoden och då K1 att föredra.
Kollar vi sedan på kontrollutförandet av förspända förband enligt 12.5.2.4 i EN 1090-2, så kan vi se att i EXC2 gällande kontroll av förspänningskraft så är det endast krav på 5% för det andra steget för momentmetoden eller DTI metoden. Använder vi K1 ”kombinerade metoden” så har vi alltså inget kontrollkrav oss gällande just förspänningskraften enligt EN 1090-2.
Det är först i EXC3 som 5% för det första och 10% för det andra steget för kombinerade metoden kommer som ett krav. Sedan kan det såklart se annorlunda ut i projektspecifika fall eller i handböcker. Sedan gäller fortfarande kontroll av passning, injustering etc för samtliga förband.
Så tar vi ovan i beaktande, så bör EN 14399-4 med K1 användas där det är möjligt och det är också denna variant som är lagervara hos dom flesta leverantörer i norden.
Författare
Niklas Klippenberg, Nordic Fastening Group
