Korrigering vid beräkning av instabilitet med allmän metod

Aktuellt, Konstruktion
Vid kontroll av bärförmåga vid instabilitet för tryckta och böjda bärverksdelar används oftast interaktionsformlerna i avsnitt 6.3.3 EN 1993-1-1. Men ska till exempel en bärverksdel med enkelsymmetriskt eller varierande tvärsnitt kontrolleras måste annan metod användas. Ett av alternativen finns i efterföljande avsnitt, 6.3.4 - Allmän metod för sidoknäckning och vippning av bärverksdelar.

Uttrycket består endast av tre komponenter, reduktionsfaktor för knäckning ut ur planet χop, en kritisk lastökningsfaktor αult,k samt partialkoefficienten γM1. Uttrycket ska vara större än 1,0 för tillräcklig bärförmåga.

I den svenska översättningen av Eurokoden har definitionen av lastökningsfaktorn justerats. Nu är lydelsen mer harmoniserad med den engelskspråkiga originaltexten.

Definitionen har tidigare varit, αult,k: är den minsta lastökningsfaktorn för dimensioneringslasterna som krävs för att uppnå karakteristisk bärförmåga för det mest kritiska tvärsnittet i bärverksdelen med beaktande av dess beteende i planet utan att beakta knäckning eller vippning, men däremot alla andra effekter som uppstår på grund av geometriska deformationer och imperfektioner i planet, globala och lokala, när så förekommer.

Den nya justeringen innebär att ”ut ur planet” har lagts till. Första delen av texten är numera, αult,k: är den minsta lastökningsfaktorn för dimensioneringslasterna som krävs för att uppnå karakteristisk bärförmåga för det mest kritiska tvärsnittet i bärverksdelen med beaktande av dess beteende i planet utan att beakta knäckning ut ur planet eller vippning.

Det kan därför ha varit möjligt att tolka den tidigare lydelsen som att lastökningsfaktorn baserades på bärförmåga utan att beakta global instabilitet, medan det nu är tydligt att instabilitet i planet ska beaktas för lastökningsfaktorn.

Erik Forsgren, COWI